söndag 6 november 2016

Vintermaran 2016

Det var mer än 2 år sen jag sprang marathon förra gången. Den gången var det Stockholm marathon. Jag hade förberett mig bra och var taggad till tusen men föll hårt och pladask. Kan man läsa mer om här.

I höst har jag lite i hemlighet och skymundan planerat för en comeback på marathondistansen. Jag skriver hemlighet för det är så det har känts för mig. Det är väl ingen som bryr sig om ifall jag ska springa en mara eller inte så det är ju inte så att jag behövt hemlighetshålla det på riktigt. Vad jag menar är att jag tonat ner det för mig själv. Inte tänkt så mycket på det, inte sett det som årets värsta största mål. Utan mer som att ja, i november kör jag en mara igen och så får vi se hur det går den här gången.

Igår gjorde jag det iallafall, sprang Vintermaran här i Stockholm. Upplägget är så att man springer 6 varv på en 7 kilometers slinga på norra Djurgården, i november av alla månader. Landets äldsta marathonlopp är det, och ett av de större sett till antalet deltagare också tror jag. Nu betyder inte det att det är tusentals löpare som i Stockholmsmaran. Men 400 anmälda sas det att det var, och 278 gick i mål till slut.

Upplägget låter kanske inte så charmigt, och jag kan väl tänka mig mer fantastiska löp-upplevelser, men banan var småtrevlig och framförallt var varven lagom långa för att vara en bra mental uppdelning av loppet.

Uppladdningen blev riktigt dålig precis som inför halvmaran i Örebro för några veckor sen. Återigen blev jag sjuk helgen innan och den här gången hade jag feber lördag, söndag, måndag och tisdag. Blev frisk nog att ta en kort jogg i fredags och såg ingen anledning att inte starta - med lägre förväntningar förstås. Skrev ändå ut mellantidsarmband med måltider på 3:50 samt 4:0. Tanken var att jag kanske kunde matcha 3:50-tiderna ett tag och sedan hålla lite koll på 4:00-tiderna. Annars var väl planen mest att inte rusa iväg i högt ställda förväntningar och vägga som förra gången, utan att ta det varligt och lyssna på kroppen.

Kom till starten ganska sent och hade fullt sjå att hinna kissa och lämna in överdragskläderna i tid. Gick till milstarten först, hade inte koll på att milloppet skulle starta ungefär samtidigt så jag gick bara till första bästa folksamling. Det var ren tur att jag råkade se en skylt och en lite mindre klunga en bit bort där marastarten gick. Hann precis till fållan innan skottet small av.

Första varvet var riktigt jobbigt tyckte jag och det tog tid innan jag kom in i det. Kroppen kändes stel och andningen andfådd. Inte en känsla jag vill ha i början och jag kan inte sticka under stol med att jag funderade på vad tusan jag gjorde där. Annars präglades första varvet av en massa mil-löpare som sprang förbi, vilket inte var helt ostörigt eftersom det ledde till långa kurvor hela varvet.

Andra varvet gick bättre, då var kroppen varm och det flöt på - andhämtningen lugnare och tankarna gladare.

Tredje varvet blev det tungt igen. Det var säkert mest mentalt men det mentala yttrade sig i tunga, tunga ben. Redan jobbigt, inte ens halvvägs - mörka tankar.

Fjärde varvet kändes bra mentalt. Mer än halvvägs, inte ens hälften kvar. Men nu började det ta emot lite fysiskt istället. Så det gick ungefär på samma tid som tredje.

I början av femte, runt 29 km, började det gå tomt på glykogen och benen stumnade. Föll inom loppet av någon kilometer från 5:40-fart till 6:00-fart. Men det var inget som förvånade mig och det förtog inte känslan av att jag fixar det här den här gången. Förra gången, 2014, hade jag väggat efter 26 och börjat gå efter 31. Men den här gången kändes det inte alls så slutgiltigt när glykogenet sinade. Tappade inte mer fart efter det utan kämpade på, oftast i rygg på någon.

Sista varvet blev rätt likt 5e egentligen. Ungefär samma tid. Lättare mentalt, nu närmade det sig ju verkligen slutet. Men lite tyngre fysiskt av förklarliga skäl. Tog några placeringar sista kilometern och det var faktiskt en grym känsla att inte bara ta sig runt en mara utan att dessutom behärska den hela vägen.

Klockan stannade på 4:02:53 officiellt vilket blir mitt nya marapers - det gamla rök med 23 minuters marginal.

Drömmen om 4 timmar fick jag lämna vid 30km men det känns hur okej som helst. Formtoppningen var inge bra och det syns också på grundfarten som var 5:30-5:40/km de första 4 varven. Med lite fartträning och form så går det att kapa en del där. Så 4-timmarsgränsen är bara en tidsfråga, och jag har inget alls emot att spräcka den på nästa mara istället.

För en nästa blir det. Den här gången var det skoj, höll jag på att skriva. Men skoj är inte rätt ord, det är ju inte så man springer och skrattar med blodblåsor på fötterna och fullständigt slutkörda ben. Men en övervägande positiv upplevelse var det iallafall :).

Ska jag säga något om arrangemanget så får det godkänt. Allt viktigt fungerade tycker jag, även om jag hört om flera som misstog mål- och varvningsbågen för att vara en startbåge (den passerades ca 150m efter starten) och trodde att tiden togs därifrån. Lite luddigt var det kanske, och extra luddigt blev det eftersom man hade tagit bort nettotid, som erbjudits tidigare år, utan att nämna det. Dessutom verkar inte snitt-tider och sträcktider stämma med sluttiderna, vilket ytterligare spär på förvirringen. För min del spelar det ingen roll i det här fallet men tycker det ska fungera på ett så väletablerat lopp. Varför milloppet skulle starta 2 minuter efter maran fattar jag inte alls - precis lagom för att de skulle bli maximalt störda av oss och vi av dom. Annars var det väl mest småsaker - konstig skala på banprofilen på nätet t.ex. Får nog en del att anmäla sig i tron att det är ett snabbt lopp, vilket inte riktigt är fallet. Som Stockholmsbanan ungefär skulle jag säga. Sportdrycken får dom nog byta till nästa gång också - vitamin well+ (den med Zlatan ni vet). Tog en mugg av den och var nära att spy både av smaken och när den landade i magen... Stor eloge till funktionärerna iallafall som hejade oförtrutet i kylan, varv efter varv.

Varven gick på 37, 38, 38, 39, 41, 40 vilket känns som ett helt okej tapp. Klättrade också placeringsmässigt hela vägen bortsett från den tunga perioden innan halvmarapasseringen. 



söndag 16 oktober 2016

Ett par bommade pers

Det har gått bra med löpningen i höst och känslan är att jag blivit sakta bättre hela året, trots att jag inte kört några intervallpass. Ligger kvar på en lite högre mängd än tidigare, precis som i somras ligger jag på 4-6 mil per vecka ungefär och jag har varit bättre än någonsin på träning den senaste månaden.

Har försökt få ut det på lopp vid två tillfällen - först åkte jag för att försöka spontanpersa på 5km på Park Run i Hagaparken för några veckor sen. Men det var blåsigt och en rätt backig bana så jag missade perset med 11s. Så nu i helgen sprang jag halvmaran Åstadsloppet i Örebro. Från början var väl tanken att jag skulle kunna gå ner mot och kanske t.o.m. under 1:40 men tyvärr var jag sjuk hela helgen och veckan före, och den fartträning jag hade tänkt köra blev lidande. Så sent som i torsdags var jag fortfarande säker på att inte kunna köra. Till fredagen blev jag dock bättre och efter en kortare testrunda bestämde jag mig för att iallafall starta. 

Loppet var ett trevligt arrangemang på en jättebra bana. Väldigt platt och mycket längs vatten. Lite blåsigt för min smak och en del grusunderlag, men man kan inte få allt. Ett riktigt bra perslopp är det iallafall och jag kommer gärna tillbaka. Grymt lyxigt att mål- och startområde var i en inomhushall dessutom så att man slapp bekymret med att frysa före och efter. 

Kan inte vara annat än nöjd med min prestation, sprang in på 1:44 till slut vilket var 23 sekunder över pers och med råge min näst bästa halvmara. Höll jämn fart hela vägen förutom lite långsammare i motvinden, men det märktes att fartträningen saknades för det fanns absolut ingenting att öka med sista 2km. Låg faktiskt ca halvminuten före perset med 2km kvar men kunde inte matcha fartökningen jag gjorde den gången. 

Lite svårt att värdera en prestation direkt efter sjukdom eftersom jag inte vet hur mycket det kan tänkas påverka. Jag får vara glad att det höll och att jag inte brakat tillbaka i sjukdom. Men det går ju inte att komma ifrån att det sticker lite i ögonen att persen står sig trots höstens fina form. Får se om det kan ändra sig framöver. Planerar i hemlighet (nåja) att göra comeback på maran om några veckor. Spännande. 

torsdag 1 september 2016

Fjällmaraton Sälen Del 2

Så, vi hade precis bestämt att vi skulle ta ner tält och packning från fjället. Förutom det var det visst en fjällmara som skulle springas om ett par timmar. Mer om historien dessförinnan går att läsa i Del 1: Sprinten.

Vi packade ihop och fick med nöd och näppe ner tältet i påsen utan att någonting blåste bort. Det krävdes mer fokus än vad som egentligen är acceptabelt innan morgonkaffet. Men något kaffe där uppe i stormen (eller kuling eller vad det nu var, mina kunskaper om vindstyrkor är små) var det inte tal om. Vi släpade ner grejerna - en stor vandringsrygga, tre 30-litersryggor och en bag. Det tog väl knappa timmen innan vi hade kommit tillräckligt långt ner för att hitta en sten i någotsånär lä. Det fick duga för att göra frukost. Gröt var högsta prio och sen kaffe. Vi var lite stressade nu och jag höll på att bli tokig på att det inte fanns någonstans att ställa ner saker. Stenen där vi ställt stormköket låg som i ett trångt, stökigt skogsparti och rymde knappt ens hela köket.

Men det kändes bättre med lite gröt i magen och vi tog ett par extra minuter för att få en lugn stund med kaffet innan vi rafsade ihop grejerna igen. Det var en riktigt fin morgon och jag såg mycket fram emot att springa. Men jag var lite orolig att jag inte skulle hinna med allt som behövdes göras innan start. Äggen fick rationaliseras bort (de hamnade på fel plats i röran och hittades senare trasiga i en av väskorna). Jag och Anton som skulle springa lämnade andra kompisen Johan, som skulle heja, med de sista grejerna och sen jogg/gick vi ner sista biten.

På väg ner för att springa första fjällmaran, bilden tagen från där vi lagade frukost. 

Tror vi var nere vid Experium där starten gick ungefär en halvtimme innan start. Det låter kanske inte så stressigt men problemet var att jag inte hade hunnit fixa med mina gels kvällen innan. Så jag hade 20 gels som skulle ner i soft flasks. För aldrig att jag tänkte kladda med 20 gelförpackningar längs banan. Sportdrycken vågar jag inte chansa på och godis o sånt får jag inte ner. Så jag satte mig vid ett bord och började hälla. Givetvis välte jag ut en flaska så 4-5 gels försvann ut på bordet i en kladdig röra. Jaja, torka lite och sen på med nummerlapp. Hinner inte gå till ett omklädningsrum. Av med byxor, på med shorts, mitt bland allt folk bara, vem bryr sig. Av med jacka, på med väst. Ner med elektrolyttabletter, ner med gel-flaskor. Inte skruvat på korken rakt - gel över hela västen, över armen, på klockan. Faan. Glömt fylla sista flaskan med vatten och salt. Hinner inte, ner med tom flaska, får fixa det längs vägen. Ner med vindjacka? Försöker få ner den men känner att det tar för lång tid. Skit i jackan, det har säkert mojnat däruppe (det visade sig senare faktiskt ha lugnat sig rätt mycket uppe vid Stensjön när vi sprang förbi där). Måste hitta nånstans att lägga alla grejerna och tältet. Frågar efter väskinlämning, joggar dit. Lägger in väskorna, önskar att jag kunde få tvätta bort gelen från armen. Men det hinns inte, dags för start. Slickar mig på armen i nån sorts desperat försök att bli kladdfri. Vi står nästan längst bak när starten går. Ska vi springa nu? Godmorgon.


Planen är att jag och Anton ska göra loppet tillsammans, som en upplevelse främst. Självklart så bra vi kan men utan hets. Vi har väl nån sorts strategi i att anpassa farten efter mig litegrann. Anton är en nivå snabbare så det känns vettigt. Min svaghet är uppför och min styrka nerför. Så vi tar det rätt lugnt uppför och hänger mest med så passerar vi nerför istället. Vädret är alldeles utmärkt och jag är mest glad att springa. Längtar efter stig. Det tar ett tag innan den kommer men det gör inte så mycket. Första stigningen är det rätt mkt grus som på bilden ovan. Efter några kilometer smalnar banan av in i ett kort skogsparti och där blir det stillastående kö. Synd förstås, inte vad man är sugen på. Vi är väl lite för långt bak i fältet och det är lite frustrerande när det stannar upp. Vi står helstill nån minut men sen lunkar det på igen. Fortfarande en del stugor och bebyggelse. Efter 5,5 kommer första vätskestationen vid Högfjällshotellet och det är där jag får känslan att nu börjar det. Nu springer halvmaralöparna åt ett annat håll och vi tar en smal asfalterad väg upp på fjället. Lite märklig känsla att springa rakt upp och ut i ingenstans på vad som liknar en cykelbana. De flesta löparna runt oss verkar varit halvmaralöpare för det blir snabbt glest nu. Är fortfarande sugen på stig men njuter av utsikten så länge.

Kanske inte världens rakaste och vettigt beskurna bild men jag är småbarnsförälder så jag orkar inte redigera den. 

Banan kommer in på steniga stigar till slut och vi får även ett parti obanat på väg runt första fjälltoppen. Det flyter på riktigt bra för mig i de tekniska partierna och jag älskar verkligen den typen av löpning. Till min glädje får t.o.m. Anton jobba lite när jag drar nerför över stenarna.  Det känns i hela kroppen att jag tränat mycket terräng och ju mer tekniskt det är desto fler springer vi om. När vi rundat första fjället och närmar oss Högfjällshotellet igen (17km) så säger jag för första gången att det börjar ta emot lite. Ingen fara, men kanske skulle velat vara lite fräschare. Uppför andra fjället är det gåbacke (senare delen av backen på filmen nedan), det passar mig något bättre än flacka springbackar och det är rätt skönt att jobba annorlunda en stund.


Halvvägs ska vi ner i Storfjällsgraven. Ner dit är det en längre nerförslöpa som blir brantare och brantare. Jag får nån sorts gelkick och runners high och drar förbi en hel massa löpare nerför backen. Grym känsla men tyvärr hamnar Anton lite på efterkälken och när jag kommer ner på flacken så kommer han inte ikapp. Tvärtom. Till slut stannar jag och vänder mig om ordentligt (sprang med nackspärr så det var lättare sagt än gjort att titta bakåt). Ser honom halta och grina illa. Joggar tillbaka. Han har ont på utsidan av foten, troligen ett ledband. Vi står där en stund medan han rör foten lätt och stretchar lite. Verkar bli lite bättre så vi kan börja gå. Sen småjogga. Det går inte fort men vi rör oss framåt och den mest akuta smärtan verkar avta. Storfjällsgraven är en dal med en massa, massa sten. Vissa partier kan den inte direkt kallas löpbar. Hade passat mig utmärkt att försöka springa där, iallafall relativt sett - för det är ingen vi ser som tar sig framåt särskilt smidigt. Men vi tar det såklart lugnt över stenarna för att inte riskera ännu mer skadeproblem. Lite blandade känslor de följande kilometrarna men mest är vi glada att det verkar som att vi ska kunna slutföra tillsammans. Skönt. Antons fot gör ont men det går att springa, om än knackigt nerför. Resten av loppet bromsar vi varandra - jag är svagare uppför och Anton har för ont nerför. Hade det varit Lidingöloppet hade vi kunnat utnyttja det till att släppa iväg den andra ibland men här är backarna alldeles för långa för det, flera kilometrar allt som oftast.



Efter graven kom ett parti som jag gillade "bakom" hemfjället. Bl.a. innehöll det den längsta, rakaste spång jag någonsin sett. Hade det varit i början av loppet hade jag dött tråkdöden men 27-28km in i en mara så var det perfekt att bara nöta på en platt, rak, meditativ spång i ett par kilometer. Rakt bortåt mot horisonten gick den. Som om någon sett det som sitt livs projekt att bygga världens längsta raka spång. Efter kontrollen i mysiga Hemfjällstangen kom den odiskutabelt värsta delen av den här banan. Klättringen upp på Hemfjället. Det började i skogen med lite mera teknisk klättring i en lutning som var precis på håret ifall vi skulle gå eller inte. Sen kommer man ut ur skogen och ser toppen, men den är fortfarande ca en halvmil bort. En seg, blåsig 5-kilometers uppförsbacke följde på mjukt, trögt underlag. Toppen kom närmre ibland men lika ofta tycktes den stå helt still. En mental mardröm. Det var riktigt utmanande för mig att hålla mig joggande upp, men jag klarade det iallafall fram till slutet då det blev lite brantare.

Sen passerade vi Stensjön och det kändes som att återse en gammal vän. Resten flöt på ganska OK även om mina lår var slut så det gick inte fort på flacken, och nerför slalombacken fick Anton gå en del pga foten. Sista kilometern tog vi ändå sikte på ett par löpare framför och bestämde oss för att försöka ta oss förbi. Blev en ganska kul jakt och vi passerade den främre av dom precis in på upploppet. Gick över mållinjen hand i hand en stor upplevelse rikare.

I slutändan blev det ett lopp med många sidor. Det var ren löparglädje bitvis, riktigt slitigt bitvis och det mesta däremellan. Och det gäller både själva banan och min egen upplevelse. Precis som ett långt lopp ska vara. Det var första gången jag sprang tillsammans med någon men det fungerade hur bra som helst och var bara roligt. Vi gick i mål på 5:26 vilket jag är nöjd med, särskilt med tanke på att vi tappade 10-15 min på skadan. Ska man efteranalysera vad vi kunde gjort bättre så hade det nog varit bra att stå lite längre fram i starten, för det kostade nog en del att behöva passera så många första halvan. Hade även varit bra om jag hade fått med mig de gels jag spillde ut, för jag var tvungen att ransonera lite mer än jag ville sista milen. Mest nöjd är jag med att jag fick ännu en långloppserfarenhet där det så att säga fungerade hela vägen.

Efter loppet följde ett välförtjänt besök på saunavärlden (episkt namn) där det varma utebadet blev eftermiddagens höjdpunkt. Sen var det bara börja leta tältplats igen. Hittade en bra nere vid en liten fiskesjö i närheten och gick tillbaka för att gå på banketten. Där serverades det mat som smakade fantastiskt efter 42km (jag hade önskat biff med bea och så fick vi just det!). Vi hann knappt få i oss första tallriken förrän den så kallade underhållningen drog igång. Det var allsång och gulligullan koko på högsta volym. Skämskudde och otroligt långt från den middag vi var sugna på. Så vi hoppade dessert och gick ner till lugna, sköna O'learys och tog ett par öl istället. Vi var nog lite trötta. Sov gott gjorde vi iallafall.

Andra tältnatten blev lugnare än den första






onsdag 31 augusti 2016

Fjällmaraton Sälen Del 1


I helgen åkte jag och två kompisar upp till Lindvallen för att springa Sälens fjällmaraton. Kom fram på fredag e.m. med planen att tälta, gärna på fjället. Funderade på att ta liften upp men eftersom det var en bit att gå till den enda öppna liften så valde vi att gå uppför istället. Ironiskt kanske att gå uppför för att det var för långt att gå till liften, men vi trodde (helt felaktigt visade det sig) att det skulle spara tid att gå upp direkt. Blev en ganska tuff vandring med en hel del packning, och det kändes att luften var lite tunnare än hemma (ca 600 m.ö.h. i dalen och ca 900 på toppen). Halvvägs öppnade sig himlen och vi fick en rejäl dusch. Var glad att jag hade ordentliga regnkläder till skillnad från ena kompisen, som gick i jeans. Fötterna var dock lika dyblöta på alla tre och det var lite klurigt att hitta en bra väg upp där i pisten, som nästan kunde liknas vid en bäck bitvis, med porlande vatten överallt. Väl uppe var planen att gå mot den lilla sjön Stensjön och se om det gick att sätta upp tältet där. Det blåste järnet uppe på toppen men vi hade, kanske lite naivt, bilden av att det skulle lugna sig senare när regnet drog bort, för prognosen var regn just på fredagen men sedan stabilt och klart resten av helgen.



Vid Stensjön verkade det trevligt bortsett från den högljudda vinden och den dåliga sikten. Vi hittade en platt och fin plats på lagom avstånd från fjällmarabanan som hade sista vätskestationen vid sjön. Stensjön gjorde skäl för sitt namn och vi lånade några av de många stenarna från strandkanten och lade på stormlinorna. Det behövdes verkligen. När tältet var uppe bytte vi om till springkläder - för nu var det snart dags att springa sprintloppet på 1km som avgjordes i slalombacken nere i Lindvallen. Vi hoppades att tältet skulle stå kvar när vi kom tillbaka och knallade neråt igen.


Stensjön fredag e.m.

I färd med att slå upp tältet. Närmast står Anton, lagom frusen med blöta jeans. Vinden visualiseras bäst av Antons stora mage, som inte finns i verkligheten. 
På väg ner till sprintloppet


Blev lite bråttom nerför backen på slutet för det tog mycket längre tid än vi räknat med att gå upp och ner för fjället. Som löpare har jag även i stan en tendens att underskatta hur lång tid det tar att gå, förmodligen för att jag blivit van vid att tänka i löpfart. Men vi hann ner och var vid nummerlappsutdelningen en halvtimme innan start. Tyvärr fanns inget omklädningsrum eller dusch till sprintlöparna, så planen fick bli att bada vid tältet senare på kvällen.

Inför sprinten var det lite nervöst eftersom ingen av oss gjort något liknande innan. Vi hade våra aningar om att startfältet nog skulle vara väldigt starkt jämfört med vanliga motionslopp. Så mitt personliga mål var bara att försöka göra en bra prestation på en för mig väldigt ovan distans, samt att hålla ena kompisen bakom mig och den andra på ett inte allt för långt avstånd framåt. Starten gick och farten var väldigt hög. Jag hängde med hyggligt första rakan och kanske 100m uppför slalombacken men sen gled klungan sakta iväg och jag flåsade vidare i ingenmansland med bara ena kompisen bakom (han är ingen van löpare men fick en start i sprinten av oss i födelsdagspresent). Kändes som att jag hade eld i lungorna och halvvägs in i loppet tyckte jag att det bara var fruktansvärt. Men sen vände det neråt och då gick det iallafall bättre. Men det var långt fram till nästa löpare och jag sprang in som 9a av 10 herrar. Var ändå rätt nöjd med min prestation, var ungefär så långt efter som jag hade trott och jag gjorde så gott jag kunde utan att för den delen maxa mig helt slut.

Bara för att ge en bild av hur fältet såg ut så slog min snabbare kompis, som nyligen gjort milen under 39, bara en (herr)löpare utanför vårt lilla gäng. Och det skriver jag inte för att visa hur svårt det var att få en bättre placering utan för att jag tycker det är lite synd att inte fler vågar prova ett öppet event av den här typen. Tycker att det borde finnas rätt många som skulle tycka det var en kul grej att göra på fredagskvällen och förstår inte riktigt varför det bara drar 10 herrar plus 3 damer när det är över 1000 löpare som är där för att springa på lördagen. Ett lopp måste väl inte vara långt för att vara roligt eller? Ser man det som en del av hela fjällmara-utmaningen så gör det inte ens något att det inte är en optimal uppladdning inför det långa loppet. Så försökte iallafall vi tänka - för att det inte är optimalt att gå upp och ner i en slalombacke och springa sprintlopp kvällen innan första fjällmaran förstod vi att det inte är en optimal uppladdning rent prestationsmässigt.

Nåväl, hoppas att mitt "långsamma" deltagande kan inspirera någon mer att våga springa liknande lopp, för det hade varit kul att ha löpare runt omkring sig - en terrängsprint tappar lite sin poäng annars. Det är ju kampen löpare mot löpare som är det roligaste tänker jag. Hoppas arrangörerna ändå fortsätter med det här, jättekul initiativ tycker jag, som uppenbart inte kan generera någon vinst att tala om. Hoppas de väljer att fortsätta köra ändå, tror det skulle kunna vara jätteroligt för alla typer av löpare. Det kanske går att marknadsföra lite bredare på något sätt? Dela in i heat efter kapacitet? Eller så vill man hellre att det ska vara ett publikevent med bara snabba löpare. Som feedback till arrangörerna så hade det varit fint med duschmöjligheter (fanns inne på äventyrsbadet men det kostade rätt mkt) och om reglerna hade uppdaterats bättre på hemsidan innan loppet. Enligt hemsidan skulle det vara semifinaler och final efter kvalet men antar att det ströks när det blev så få deltagare - rätt beslut förstås men det hade varit bra att i förväg veta förutsättningarna.

Efter sprinten käkade vi middag och handlade lite innan vi började följa liften upp för pisten igen. Solen hade gått ner och det började bli mörkt. Fick slå på pannlampan (vi hade bara en) när vi var nästan uppe på toppen. Tyvärr hade vinden inte lagt sig när regnet drog bort, på toppen blåste det tvärtom ännu mer än tidigare. Det var med viss oro i magen som vi närmade oss tältet, som jag inte testat i riktigt så stark vind tidigare. Kändes som en evighet tills vi såg tältets 2 reflexer fladdra i den nu dånande vinden. Ett par stormlinor hade släppt men annars såg det bra ut, alla linor som var förstärkta med stenar satt fortfarande fast. Vi sträckte alla linor och lade stenar på de som saknade det innan vi gav oss in i tyg-infernot. Tältet trycktes ihop av byvindarna och det var svårt att prata för ljudet. Kunde inte låta bli att skratta för att hela situationen var så absurd. Korkade storstadsbor som slår upp ett tält oskyddat uppe på fjället, natten innan en mara dessutom. Jag var ändå vid gott mod, tyckte det var spännande och mäktigt. Men något bad blev det inte tal om.

Inte mycket sömn heller. Vinden bara tilltog och det kändes som att försöka sova i en flygplansmotor. Kunde somna ibland, men vaknade halvtimmen senare av oro för att stängerna skulle knäckas eller för att det dånade nåt så jävulskt. Var oändligt glad över att jag investerat i ett riktigt bra tält (HB Nallo 4 GT). Jag var egentligen inte orolig för att det skulle kollapsa helt utan mer för att det skulle ta skada. Från 03:30 låg jag helt vaken och vid 5-snåret gav jag och ena kompisen upp sömnförsöken och började diskutera alternativ. Vi var inte sugna på att sova ytterligare en natt i det här oljudet, trots att tältet verkade ha klarat natten utmärkt. Efter maran ville vi gärna ha möjligheten till både bra sömn och några öl men ingetdera kändes möjligt med tältet här.

Gick en runda i soluppgången uppe på toppen för att leta alternativa tältplatser med bättre skydd mot vinden. Det var fantastiskt fint men de få buskar som fanns erbjöd inte särskilt mycket skydd och vi bestämde att vi nog måste kånka ner hela alltet till dalen igen. Men den historien får vänta till inlägget om maran... som nu finns här



tisdag 16 augusti 2016

Kort om ultradebut blev visst långt om allt möjligt

Det fortsätter att vara skralt med inlägg här på bloggen och jag kommer nog låta det vara så lite framöver. Det är lite tråkigt och jag förstår förstås att det är rätt värdelöst att följa en blogg utan inlägg. Samtidigt gillar jag att det kan få vara lite som det vill. Allt måste inte stöpas i en form och ett inlägg lite då och då kanske är intressantare eller bättre än inget, för iallafall någon. Mig själv t.ex. Andan föll iallafall på ikväll så då får det bli ett.

Även om bloggen, tillsammans med mycket annat, blivit fullständigt nerprioriterad efter andra barnet så har jag iallafall hållit ett hårt tag i träningen. Den har blivit gjord även i år och jag har trivts riktigt bra med den. I början av året var det rätt mycket alternativträning (typ 3 löppass + 2 styrkepass + 1 cirkelpass i veckan) men i april skiftade jag fokus helt och la allt krut på löpningen istället. 13 mil i mars blev 18 i april som blev 25 i maj. Har sedan dess legat på ca 4-6 mil i veckan.

Mängdökningen gav en rejäl skjuts i maj och jag milpersade med dryga minuten på Milspåret (43:52). Det trots att det inte är Stockholms snabbaste bana direkt. Sprang sen ett par trail-lopp runt halvmaradistansen som uppladdning inför sommarens stora prövning som var Silverleden på en dag - ett 64km lopp runt en kuperad vandringsled i Bergslagen. Fantastiskt lopp där man får försöka ta sig så långt man kan. När/om man tröttnar får man skjuts tillbaka till starten och då räknas det inte som att man brutit utan bara som att man valt att gå i mål tidigare. Passade mig perfekt att gå in i det med ett öppet sinne. Jag tränade ett par långpass på 3:30h inför och låg väl på 5-6 mil i veckan månaderna innan men annars kan man väl inte direkt säga att jag var förberedd för distansen med en misslyckad mara och ett misslyckat Lidingölopp som enda längre lopp i bagaget. Så det passade bra att kunna "gå i mål tidigare" om det inte ville sig den här gången heller.

Men den här gången gick det bra! Först och främst klarade jag hela leden, vilket kändes helt apgrymt. Men ännu bättre var att jag dessutom gillade det under tiden. Upplevelsen blev precis så bra som jag hade hoppats men kanske inte riktigt vågat tro. För det är ju helt olika saker att tro att man ska gilla något i teorin och sen faktiskt gilla det när man väl gör det. Det är sant för allt man kan göra men kanske extra sant när det gäller en sån aktivitet som ultralöpning, som är så svårt att föreställa sig hur det är från soffan framför Youtube-klipp från UTMB. Så jag är väldigt glad att jag tyckte det var roligt för det innebär att jag kan göra det fler gånger! Jag är t.ex. redan anmäld till samma lopp nästa år.

Var ett tag sen loppet så jag ska inte dra värsta racereporten - tycker inte det blir så intressant utan allt färskt i minnet. Men jag kanske kan dra lite saker som jag minns. Hann få i mig 35(!) gels som jag själv hade med (softflasks ftw). Det här med mat och godis och sånt mitt i loppet är nog inte min grej riktigt - ett chips och en halv banan fick jag i mig från de välfyllda bufféborden. Chipset ångrade jag länge och bananen tog en halvtimme att få ner. Gels verkar däremot gå bra och det fungerade verkligen bra för mig med det upplägget. Kör på High5s gel om nån bryr sig. Kan verkligen rekommendera det här paketet från wiggle. Beställt tiotals såna hittills i år och värdet är helt superbt tycker jag.

Ett annat minne som poppar upp är getingarna. Sprang igenom 3 svärmar av arga jordgetingar vars bon hade blivit trampade på av stora stygga löpare. 2-0-2 stick blev facit från de 3 svärmarna. Jag var inte ensam om det heller, tror knappt jag stötte på en enda löpare under loppet som inte hade fått 2-5 stick. Men det vållade mig inga problem mer än att det gjorde fasligt ont och jag blev lite nojjig så fort vi kom till ett hygge (det var där de små jävlarna höll till).

Utöver det minns jag att det var oerhört backigt. Men det passade mig rätt bra för då kunde jag gå uppför med gott samvete. Då har jag nytta av mina långa ben och jag behövde inte ägna mig så mycket åt min sämsta gren som är att springa just uppför. Nerför kommer jag sen helt OK.

Arrangemanget var tipp-topp, stigen fin och de som sprang var jättetrevliga. Första halvan gjorde jag mitt eget lopp men andra halvan blev det långt mellan löparna och då blev det naturligt att ta sällskap nån mil när man stötte på någon som höll ungefär samma fart. Hade turen att inte bli ensam allt för långa stunder, för det var roligt att dela upplevelsen.

Det regnade lätt första halvan och det var inte optimalt att springa med glasögon och inte ha något torrt att torka dom med. Såg som en kratta och jag tog till och med av glasögonen vissa partier för att det gick bättre. Hade en handduk i droppbagen vid 35km och det var att torka glasögonen jag längtade mest efter före den stationen. Måste väl lära mig att springa lopp med linser - ogillar dock att inte kunna gnida mig obehindrat i och kring ögonen när jag svettas. Blir lätt att jag gnuggar till linserna så de flyr ner eller upp på ställen i ögat där de inte hör hemma, vilket inte är nice.

Apropå drop bag så valde jag att byta strumpor men inte skor. Hade ett par trailroc 255 i påsen. Men mina asfaltsskor (Saucony Zealot) funkade alldeles utmärkt trots det blöta underlaget. Eller ja, helt perfekta var dom inte. Jag halkade en gång efter att ha hoppat över en bäck - fick parera och skadade mig lite i armen(!). Blev troligen nån liten bristning i en muskel uppe på överarmen. Så veckorna efter loppet hade jag ont i armen av alla ställen. Men det var inget som påverkade loppet och i övrigt var jag helt förskonad från skador. Kände mig hur pigg som helst ett par dagar efteåt. Några blåsor, nån tappad nagel och lite skav här och var kändes som helt OK utdelning. Kan väl tillägga att även om jag kände mig pigg så var första försöket till löprunda 3 dagar efter loppet helt fruktansvärt - gick knappt flytta benen.

Hade en dipp efter ungefär 3 mil då jag började känna tecken på energibrist. Blev orolig att jag skulle ta slut men det visade sig bara vara tillfälligt. Sen gick det lite upp och ner (men mestadels bra) fram till 57km. då blev det riktigt, riktigt jobbigt och det kändes som att 7km till var hur långt som helst. Mådde illa och spydde lite en gång, kanske för att jag drack lite för mycket saltlösning lite för snabbt. Men det släppte när det var ungefär 2km kvar. Där nånstans började jag känna att jag skulle klara det. Otroligt vad mycket det mentala spelar in - när känslan att det snart är slut tar över och hjärnan bestämmer sig för att det kommer gå, så får man plötsligt massor med energi. Över upploppet svävade jag på moln (i mitt huvud, i verkligheten såg jag säkert mer stelopererad ut)

Om loppet var en rejäl boost mentalt så tror jag att det tryckte ner mig lite fysiskt. Inget anmärkningsvärt så men det var svårt att hitta form månaden efter loppet. Nu har det börjat släppa igen senaste veckan och Midnattsloppet gick väl helt OK nu i helgen - 2 min snabbare än förra året. Nästa är Fjällmaran i Sälen om 2 veckor. Springer både sprinten på 1km och maran på 42km där. Ska bli skitroligt!

Spånar lite på vad jag ska göra i höst/vinter. Varit lite sugen på revansch på Lidingö men jag lutar åt att skita i det pga kostnaden - tycker det är ett helt stört pris på det loppet. Ska nog springa Åstadsloppet i Örebro i oktober - en snabb halvmara. Det blir nästa lite mer tävlingsinriktade lopp. Sen har jag kollat lite på Vintermarathon här i Stockholm, kanske är tid för revansch på maran? Och sen finns ett par ultra-trail-lopp i vinter... Men det är bara tankar än så länge.

Upplopp på första ultran! Gåshud av alla som hejade vid målet. Foto: Maria Frisk, saxat från silverleden.se




torsdag 31 mars 2016

Ny säsong!

Här kommer jag och skriver ett blogginlägg hux flux. Som om ingenting, trots alla månader bloggen gapat tom. Men nu nalkas det vår och Premiärmil! Blir fjärde Premiärmilen för mig och jag har som vanligt tänkt rätt mycket på det under vinterns mörka pass. Det blir lätt att jag tänker på det här loppet mycket eftersom det är nästa grej under så lång tid.

Har iallafall hållt i träningen bra trots att det inte synts i bloggen. I höstas blev det lite mindre löpning och istället lite mer styrka, spänst och även lite yoga. Sen nyår har jag kört ungefär 3 löppass, 1 styrkepass och 1 cirkelträningspass i veckan. Löppassen har fördelats på 1 långpass (2 timmar extremt lugnt), 1 distanspass (12km semihårt) och ett kort intervallpass (typiskt 4*1000m eller 20*30-30). Det har blivit ganska mycket lunchpass så även om jag tränat hyfsat många pass så har majoriteten varit ganska korta.

Så var det redovisat. Känns rätt bra att bränna av en kortare sammanfattning för att ge lite kontext, även om det kanske inte är svinroligt att läsa? Tanken med den här säsongen är att försöka fokusera ner PB-fokuset lite och köra mer äventyr. Det betyder inte att jag inte kommer göra mitt bästa för att slå pers eller att jag bryr mig mindre om det än förut. Men årets största lopp, de jag kommer fokusera mest på, är mer av äventyr där tiden är sekundär. Så det gör mig inget om träningen blir lite mindre strukturerad och jag kommer nog överlag gå mer på lust och känsla än jag gjort tidigare år.

Loppen som jag bokat är Premiärmilen (10 km), Silverleden på en dag (65km trail), Midnattsloppet (10km) och Sälen Fjällmarathon (42km trail). Utöver det funderar jag på ett par snabba asfaltslopp på distanser från 5km-halvmara och lite trail-lopp runt halvmaradistansen. Gillar jag Ultra-grejen kanske jag hoppar på nåt mer sånt senare under hösten.

De stora utmaningerna är såklart Silverleden och Fjällmaran i Sälen. Silverleden är verkligen ett äventyr där jag kanske inte har sådär jättestora ambitioner. Det är sjukt långt och jag har mycket, mycket respekt för distansen. Även om jag gjort en mara och ett LL så har jag faktiskt inte tagit mig springande igenom ett helt så långt lopp än. Och det här är dubbla LL. Drygt. På skogsstig i varma juli. Jag och värme är som ler och... vad passar till skillnad från långhalm dåligt med lera? ... Långbord. Men man har 12 timmar på sig, kan få skjuts tillbaka när man tröttnar och jag tyckte det lät grymt kul att prova och se hur långt jag kan ta mig. Blir väldigt spännande att testa ultragrejen. Jag har alltid gillat ultra-trail i teorin och jag vill gärna tycka om det (UTMB är lite av ett drömmål för mig). Men nu får vi se vad jag tycker i praktiken också, om det är så jävla roligt att vara dödstrött i timme efter timme :). Fjällmaran är lite samma typ av utmaning. Jag ser det som en upplevelse i fjällen först och främst. Springer den med en kompis som är ett par snäpp snabbare normalt. Men jag vill gärna få honom svettig åtminstone så det får bli mycket backar i sommar.

Inför Premiärmilen så vet jag inte vad jag ska förvänta mig riktigt. Jag har känt mig lite starkare och för en månad sen kände jag mig i rätt bra form. Hade gärna sprungit ett lopp då. Men senaste veckorna har det varit klart sämre. Jag hoppas att jag bara varit nertränad efter att ha kört rätt hårt feb-mars och att det kanske kan släppa igen med en lite lugnare formtoppningsvecka nu innan loppet.

Efter vad jag tycker varit en rätt bra träningsvinter för mig så har jag vissa förhoppningar om pers och drömmålet är att gå ner på 43:xx. Men det kan gå lite hur som känns det som - hela familjen är småsjuk också och det oroar såklart lite. Tror jag tejpar över klockan så slipper jag springa o tänka på mellantider och kan fokusera helt på löpningen istället - det räckte iallafall till pers förra gången jag gjorde så (44:56 på Söder Runt i somras).

Lycka till på lördag alla springers!

onsdag 7 oktober 2015

Ett blogginlägg!

Hejhej! Nu kommer ett blogginlägg, hör och häpna.

Det var ett tag sen sist så vi börjar där jag slutade förra inlägget. Då såg jag fram emot Stockholm halvmara med revanschlusta efter ett par mindre lyckade prestationer i loppen innan. Inte så förvånande kanske, men de mindre lyckade prestationerna veckorna innan var ingen slump och Sthlm halvmara gick inte heller som jag hade tänkt mig. Faktiskt ännu sämre. Kom in 5 minuter (!) över mitt 16 månader gamla pers och fick svart på vitt att jag gått rätt mycket bakåt (!) i utvecklingen sen i vintras.

Nu är det redan en månad sedan så mycket har hänt sedan dess. Men sammanfattningsvis så har jag brutit ihop och kommit igen.

Började med att analysera varför i h-e det gått så dåligt den varma delen av det här året. Gick igenom alla pass inför alla lopp de senaste åren och letade samband, som den gamla statistiker jag är. Såg inget tecken på att träningsmängd var problemet, tränat lite mer i år än tidigare men ingen större skillnad. Varit skadad mycket mindre i år än tidigare år så det är definitivt inte problemet. Varit sjuk mycket mindre under sommarhalvåret än vinterhalvåret så det var inte det heller. Sovit mindre, ätit sämre? Njä. Sovit sämre sen andra barnet föddes i juni så det kan nog vara en del - men det förklarar inte bristen på utveckling från mars till juni.

Men jag hittade ett extremt tydligt samband. Kollade hur många hårda pass jag kört inför mina bästa respektive sämsta lopp:

Inför mina 3 bästa lopp har jag tränat 5-9 "jättehårda" pass de sista 6 veckorna före loppet.
Inför mina 3 sämsta lopp har jag tränat 2-4 "jättehårda" pass de sista 6 veckorna före loppet.

Inför mina 4 bästa lopp har jag tränat 8-14 "hårda pass" de sista 6 veckorna före loppet.
Inför mina 4 sämsta lopp har jag tränat 4-7 "hårda pass" de sista 6 veckorna före loppet.

Med "jättehårda" pass menar jag tävlingar, VO2-max-intervaller, backintervaller och långa långpass (150-180 min)
Med "hårda" pass menar jag allt ovan plus tröskelintervaller och fartlek.

Det är ju inget jättestort statistiskt urval och det kan vara en slump men det övertygade mig om att hårda pass som tränar slagvolym är en viktig del för mig inför ett lopp.

Det här betyder dock inte att jag börjat ösa på med hårda intervaller. Jag har blivit besviken efter lite för många av loppen i år och jag vill inte att min löpträning ska utvecklas till en negativ tidshets där jag jagar kortsiktig förbättring. Jag kan springa länge till och det känns viktigare att träningen ger mig glädje än att jag försöker optimera träningen i ett hålvår och sen ledsnar efter ytterligare en eventuell besvikelse.

Så jag tänker att resten av 2015 och 2016 får bli lite mindre resultatorienterat och lite mer långsiktigt. Jag har bestämt mig för att springa Fjällmaran i Sälen som går i augusti 2016, som ett äventyr med en kompis. Ska också springa Kullamannen (17km trail) i maj - bådadera superkul.

Nu under hösten drar jag ner på löpträningen ganska mycket och fokuserar på att bygga upp kroppen istället. Semitung styrketräning, spänstträning och cirkelträning tar upp de flesta passen just nu och det får de göra ett par månader. Än så länge känns det jättebra. Kul med variation och kul att känna att jag blir starkare.

Vid sidan av det här har jag börjat fundera på att lägga ner loggningen av löppassen. Funtar på om det tar mer än det ger att mata in i datorn och hålla koll hela tiden. Det är kul att kunna titta tillbaka och jag gillar verkligen statistiken men jag undrar om det inte vore skönare med friheten det ger att bara köra. Kan känna att jag jagar kilometrar lite ibland, för statistikens skull. Skippar att stanna på utegymmet om jag får feeling bara för att jag vill få in veckans kilometrar. Kör fast jag borde vila för att hålla i en svit av månader över 15 mil o.s.v. Det är inte många gånger på ett år som jag beter mig på det sättet men att tankarna kommer ibland är irriterande nog. Förutom att det tar rätt mycket tid med själva loggandet så har jag dessutom kommit till insikten att nästa dator troligen kommer vara en mac vilket innebär att jag skulle behöva migrera all data från Runner's Studio. Letat alternativ men jag kommer inte runt att det kommer ta tiotals timmar (vilket kind of suger när man har småbarn). Ju längre tid jag loggar desto svårare blir det att lägga ner - känns det som. Kanske lika bra att bara skita i det? Synd att det är roligt med statistiken bara - kanske kommer ångra mig när barnen är lite äldre och jag har ett stort hål i siffrorna? Får se hur jag gör.

Skor och TV och så:

- En etisk granskning av de största löparskomärkena har fått mig att tänka:

http://www.radron.se/granskningar/etisk-granskning-loparskor/
http://www.radron.se/globalassets/pdf-tidningen/radron_08-2015_loparskor_etisk_granskning.pdf

Kort sagt är det dåliga nyheter för mina tidigare favoritmärken Saucony, New Balance och Mizuno som vägrar vara med i undersökningen. Får nog bli bojkott från mitt håll. Finns massa bra skor och nåt ska man ju basera sitt val på. Känns bra, kanske blir Adidas och Salomon som blir framtida skoköp istället.

- Orientering kommer nog börja göra sig riktigt bra på tv när de får ordning på tekniken - det har hänt mycket bara senaste året. Kolla in världscupavslutningen på SVT Play.

- Gluttade på Ö till Ö:s sändning lite på youtube. Det är ett tag till det gör sig på tv (uppskattar dock verkligen att de sänder). Shit vad långt det är - ser man hela i ett sträck har man suttit still så länge att man får starta om träningen från 0, typ.

- Sett på "Träna med Kalle" på SVT. Bra träningsprogram. Borde vara bra inspiration om man har svårt att komma igång.


torsdag 3 september 2015

Kort uppdatering

Det var ett tag sen jag skrev och anledningen är att vi fått vårt andra barn! Kul såklart men det innebär också att jag tvingas rationalisera bort en del grejer. Bloggen är en av dom, just nu hinner/orkar jag inte hålla den uppdaterad.

Jag tränar dock fortfarande regelbundet. Något pass mindre i veckan men det är mestadels alternativträningen som fått stryka på foten, löpningen har legat på 15-16 mil i månaden precis som tidigare under året. Jag har också sprungit Midnattsloppet och Hälsoloppet på sistone. Ingetdera med vidare bra resultat.

Midnattsloppet startade jag långt bak pga sen anmälan så där fick jag väl aldrig riktigt chansen och jag hade inte räknat med någon vidare tid heller. Mellan 3-9km fick jag hålla igen rätt ordentligt p.g.a trängsel - rätt frustrerande trots att upplevelsen var viktigast. Dock kul att ha krafter kvar på slutet, det är fantastisk stämning på den delen av banan.

Sen sprang jag Hälsoloppet i Huddinge igår för att fixa ett officiellt pers på 5km. Målet var i första hand att slå min bästa tid på träning, 21:48, som jag sprang på i vintras. Helst gå under 21:30. Tyvärr gick jag ut för hårt första 2km, stumnade ordentligt halvägs och kom i mål på 22:12. Ganska besviken över det, vet inte riktigt vad jag hade i kroppen igår om jag hade gått ut lugnare men det känns som att jag inte gått framåt sen i vårvintras. Men det finns väl logiska förklaringar till det också, sömnbiten har såklart inte funkat helt optimalt på sistone t.ex.

Nästa mål är iallafall Stockholm halvmarathon vilket jag ser fram emot med revanschlusta.

Bloggen kommer nog inte uppdateras särskilt ofta framöver men det kommer säkert en tid för det igen.

söndag 14 juni 2015

Söder Runt 2015



Ingen bebis ännu så jag cyklade bort till Hornstull för att springa snabba milloppet Söder Runt på hemmaplan igår kväll. Hämtade nummerlapp och lämnade överdragskläder på jobbet i Hornstull. Träffade kollegor som också skulle springa loppet. Hela 8 pers var vi som sprang från företaget - riktigt kul. Joggade ner till start och gympade lite med Friskis och Svettis som uppvärmning. Tejpade för GPS-klockan med dotterns namnlappar (normalt sett sitter dom på kläder till förskolan) för att inte bli stressad ifall mellantiderna föll åt det sämre hållet. Högst osäker på formen p.g.a flera veckors till- och från-förkylning och jag ville inte riskera att döda motivationen tidigt i loppet om det gick mot en sämre tid.

Starten gick och det flöt på rätt hyfsat. Lite småtrångt i några hundra meter bara men det var inte värre än att jag fick springa på gruset bredvid vägen några gånger för att kunna hålla farten. Kroppen kändes helt okej, inte alls så usel som på många pass på sistone. Värsta exemplet på dålig form var när jag för dryga veckan sen skulle köra 10*1000m i milfart med 60s gåvila men bara orkade hålla farten i 4 repetitioner och fick avbryta efter halva 6e. Så kändes det inte alls igår, som tur var, för då hade jag klivit av och gått hem från Eriksdalsbadet.

Lätt motvind längs Hammarbyhamnen gjorde den sträckan rätt tung, kilometer 3-5 brukar vara tungt för mig på millopp så det blev jobbigt nu också. Annars riktigt bra förutsättningar med svag vind och skuggiga 15 grader. Höll i rätt bra tyckte jag men var väldigt trött efter halva loppet och kände att jag tappade fart 6e kilometern. Det är svagt uppför en bit kring färjeterminalen och den delen var riktigt tung. Men den brukar vara jobbig även på träning så det kom inte som en överaskning. Vid Slussen (7km) lättade det mentalt men då stumnade låren istället. Orkade hålla farten men det var slitigt nu.

Från 8 var jag jättetrött men kunde ändå känna glädje över att kroppen var sig själv igen och att det skulle hålla någotsånär hela vägen in i mål. Övervägde att ta bort tejpen från klockan för att eventuellt få en boost om jag hade perschans. Struntade i det - för trött för att pilla med nåt. En kollega passerade med kilometern kvar. Fick lite adrenalinpåslag och hakade på en bit. Men han var inte lika trött som jag och ökade kontinuerligt så jag fick snart släppa.

9km-skylten stod felplacerad och kom först med ca 600m kvar. Jag kan banan väldigt bra men blev ändå osäker på om jag tänkte fel och att det kanske var längre än jag trodde till målet. Krävs inte mycket för att man ska tappa fart när man är riktigt trött så jag tappade nog lite efter skylten, tanken på att det skulle kunna vara 800m kvar snarare än 600 var helt fruktansvärd. Men jag hade inte tänkt fel så snart var det slut och jag fick till en hygglig kortspurt iallafall. Helt slut i mål lyckades jag efter mycket frustrerat pill peta bort namnlapparna och se tiden. 44:55 på klockan! Yess!

Officiellt blev det 44:56. Man får väl säga att det var på håret men shit vad gött att gå på familjesommar med 45-stolpen avklarad. Kilometertiderna i klockan säger att jag gick ut för hårt men struntsamma, jag fick iallafall ut allt jag hade och för att ha gått helt på känsla så blev ju farten rätt OK ändå :). Värderar 45:28 i busvädret på Premiärmilen som en starkare prestation än det här men nu var det tiden som räknades.

Kilometertider: 4:12-4:22-4:28-4:29-4:31-4:36-4:35-4:31-4:32-4:25. Båda två första kilometrarna snabbare än den sista, ett tydligt tecken på att jag var riktigt sliten på slutet.

Efter loppet träffade jag lite löpare från Runacademy i målfållan och många gladdes åt pers vilket var roligt. Sen afterrun med pizza och öl tillsammans med kollegorna vilket såklart smakade mumma.

Nån timme efter loppet började jag må väldigt dåligt, som jag verkar göra ofta efter lopp. Fryser, väldigt illamående och kramper i magen om vartannat. Känslan hängde kvar i ett par timmar och det tog ett tag innan jag kunde somna. Får börja undersöka vad exakt det kan tänkas bero på för det är inte så värst trevligt. Desto trevligare då att milstolpe nummer 7 av 13 på vägen mot sub40 är avklarad!

Nu blir det sommarträning med sikte mot Sthlm halvmara i första hand och ett upplägg som är väldigt inspirerat av Marcus Nilssons böcker. Det ser jag fram emot mycket, vid sidan av tillökningen.